Koala Shrugs

När vår vän onkel Sammy öppnade sin can of worms måste han ha insett att en can of whoop-ass inte skulle dröja länge. Och här kommer den nu!

Sammy är kär i Ms Rand och skulle gifta sig med henne om hon inte var ett ruttnande lik. Själv har jag "bara" läst hennes 1100-sidiga roman Atlas Shrugged och en del onlinetjafs. Alltså ska detta inlägg mest ägnas åt att dissa just den boken, snarare än all hennes blajiga filosofi. Om jag snubblar över fler böcker av Rand kanske jag läser dem, eller kanske inte. Hon skriver bitvis ganska bra (kärnfull dialog, inledningsvis intressanta konflikter) men läsningen blir i längden tröttsam. Det är bland annat för att hon berättar en historia som inte går att ta på allvar, men insisterar på att den SKA tas på blodigt allvar. Samtliga karaktärer i boken är stereotyper, men hon verkar själv tro att de är verkliga människor. Som hyfsat intelligent läsare finner man sig ständigt mentalt argumentera emot Rands Hjältars många befängda påståenden. Rands Skurkar är givetvis oförmögna att göra det. Här är en faktisk passage ur boken (s 967, min översättning):

Den attraktive, briljante John Galt närmade sig långsamt den ynkligt veke Dr Looter, som kissade på sig medan han försökte gömma sig bakom sitt skrivbord.
"Min penis är en snöboll. A är A!" sa John Galt. "Du kan inte säga emot, för det är Sanningen!"
"Jag... jag kan inte argumentera emot... för A ÄR ju A... men... det KÄNNS som att din penis inte borde vara en snöboll."
John Galt var obönhörlig. "Känslor är för suckahz! Använd ditt förnuft! Ge inga pengar till sjuka och fattiga och handikappade för de bränner dem bara på knark och horor! A är A!"
"NEEEEEJ!!" skrek den ynklige veklingen medan han kastade sig ut genom ett fönster på ett inkompetent vis. "Du har rätt!!! Och jag orkar inte leva längre i en värld där A är AAAAAAAA!!!!"
"Jag vinner. Pengar är bra. Kyss mig, Dagny!"

Äsch, jag kan inte sitta här hela dan och göra narr av objektivisters älsklingslitteratur. Jag lämnar över ordet till Whittaker Chambers, som sågade boken i National Review redan julen 1957 (även här):

Since a great many of us dislike much that Miss Rand dislikes, quite as heartily as she does, many incline to take her at her word. It is the more persuasive, in some quarters, because the author deals wholly in the blackest blacks and the whitest whites. In this fiction everything, everybody, is either all good or all bad, without any of those intermediate shades which, in life, complicate reality and perplex the eye that seeks to probe it truly. This kind of simplifying pattern, of course, gives charm to most primitive story-telling. And, in fact, the somewhat ferro-concrete fairy tale the author pours here is, basically, the old one known as: The War between the Children of Light and the Children of Darkness. In modern dress, it is a class war. Both sides to it are caricatures.

Men vaffan! Det där har jag ju redan sagt!

Atlas Shrugged can be called a novel only by devaluing the term. It is a massive tract for the times. Its story merely serves Miss Rand to get the customers inside the tent, and as a soapbox for delivering her Message. The Message is the thing.

Just det. Rand är en låtsas-författare. Och hon är en jobbig bitch oxo (lite Maggie Thatcher):

Out of a lifetime of reading, I can recall no other book in which a tone of overriding arrogance was so implacably sustained. Its shrillness is without reprieve. Its dogmatism is without appeal. In addition, the mind, which finds this tone natural to it, shares other characteristics of its type.
1) It consistently mistakes raw force for strength, and the rawer the force, the more reverent the posture of the mind before it.
2) It supposes itself to be the bringer of a final revelation.
Therefore, resistance to the Message cannot be tolerated because disagreement can never be merely honest, prudent or just humanly fallible. Dissent from revelation so final (because, the author would say, so reasonable) can only be willfully wicked.

Och lite om filosofin bakom:

The rub is that the pursuit of happiness, as an end in itself, tends automatically, and widely, to be replaced by the pursuit of pleasure with a consequent general softening of the fibers of will, intelligence, spirit. No doubt, Miss Rand has brooded upon that little rub. Hence, in part, I presume, her insistence on "man as a heroic being" "with productive achievement as his noblest activity." For, if Man's "heroism" (some will prefer to say: "human dignity") no longer derives from God, or is not a function of that godless integrity which was a root of Nietzsche's anguish, then Man becomes merely the most consuming of animals, with glut as the condition of his happiness and its replenishment his foremost activity. So Randian Man, at least in his ruling caste, has to be held "heroic" in order not to be beastly. And this, of course, suits the author's economics and the politics that must
arise from them.

Så det är därför Randy Sammy går runt och kallar sig hjälte - för att inte verka beastly! Själv kallar jag mig hjälte för att jag använder mina mystiska krafter för att bekämpa brott. Jag lämnar nu mitt visitkort och rider iväg i skymningen. Detta har varit en can of whoop-ass sponsrad av Superblog!!